Jag fick sagt att det inte räknas som fasta om jag äter frukost, spelar ingen roll fast jag fastar resten av dygnet.
Jag kan se en point i det, det kan jag, särskillt som jag verkligen saknar att äta nu innan jag ska sova. Hur i hela fridens namn är det meningen att jag ska kunna sova när jag är så här hungrig?
Samtidigt som jag har för mig att en del av den muslimska fastan var att förstå hur det är att inte ha mat, hur det är att vara hungrig. Jag motsatte mig då och jag motsätter mig i kvadrat nu, HUR ska man få känslan av att vara fattig och inte ha råd att äta mat när man går till sängs mätt? Mätt, belåten och tillfreds, på ett helt annat sätt än när man vet att man får äta närsomhelst på dygnet.
Det är ju det jag älskar med fastan, att längta efter mat! Att längta efter att få äta!
Men nu ska jag få göra det tvärtom. Jag vet när jag ska få äta, men jag fråntas längtan, jag fråntas möjligheten att titta på klockan och lyckligt inse att det är dags att fixa maten så att jag sedan kan avnjuta den när klockan är så mycket att jag ska få äta.
Istället får jag gå till sängs hungrig. Trött, hungrig, visserligen medveten om att jag kommer att få mat när jag vaknar, men fortfarande ska jag sova hungrig. DET är väl att veta hur det känns att vara hungrig!
Så om det är så att jag inte fastar ut bokens synvinkel på saker och ting, så ska jag i alla fall tala om för er att jag fastar ut den synvinkel att jag verkligen inte får äta före jag ska sova. Och jag ska äta den måltid som är den som jag har svårast för....frukosten!
Så kom inte och tala om för mig att det är för lätt i alla fall! För jag tyckte att fasta var lätt, eftersom jag fick äta på kvällen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar